Tervehdys (Kia Orana)!
Kirjoitellaan välillä myös tällä kaikkien kansainvälisten matkaajien omalla kielellä.
Vastaanotto Aucklandissa on ollut myönteinen ja paikka vaikuttaa kaikin puolin oivalliselta suurkaupungilta. Tervetuloa käymään! Mutta nyt vielä takaisin paratiisisaarelle ja tässä tulee ote lokikirjasta: torstai 11.9.2008
Täällä palmujen ja turkoosien laguunien suojaisissa poukamissa on oppinut arvostamaan aamuja ihan uudella tavalla: Kun aurinko paistaa verhonraoista ja ryömii aukaisemaan lasiovet, niin edessä aukeaa peilityyni laguuni, palmujen hiljalleen huojuessa verannalla. Jostain kumman syystä ei tee yhtään mieli ottaa pieniä torkkuja (toki riippumatto palmujen välissä on hyväksi havaittu rentoutumiskeino)!
Tälle torstaille oli kaavailtu leppoisampaa päivää parin trekkeilypäivän jälkeen, mutta suunnitelmiin tuli hiukkasen muutoksia. Pyöräiltyämme keskustaan (10km) huomasimme olevamme vielä kumman energisiä ja jatkoimme saman tien koko saaren ympäri (32km). Pienen ruokatauon jälkeen pääätimme lähteä takaisin Avaruaan sään ollessa oikein suosiollinen, muutaman tuulisemman päivän jälkeen. Janohan siinä tietysti tuli ja loppuiltapäivä menikin mukavasti terasseilla istuessa auringon laskuun saakka. Siitä jatkoimmekin paikalliselle urheilukalastusklubille.
32 km näitä näkymiä kelpaa katellaKalajuttuja kuunnellessamme JBB:lle tuli tilaisuus haastaa paikallinen biljardimestari! Peli oli tiukka vaikka tappio tulikin (tosin paikallinen mestari oli jo aika tuiskeessa). Sitten seuraamme liittyikin vanhempi herrasmies ja hetken kuulumisia vaihdettuamme osottautui, että kaveri oli ollut nuorempana Cookin saarten nyrkeilymestari ja sittemmin myös saarten nopein kookospuuhun kiipeäjä! Siis paikallinen legenda ilmielävänä. Siinä jutellessemma kävi myös ilmi, että Staircase-ravintolassa olisi loistava ryhmä esiintymässä. Siispä siirryimme sinne ja herrasnies (Piri III) sanoi menevänsä kotiin lepäilemään, mutta kutsui meidät vielä kotiinsa(!) kun olisimme valmiit shown kanssa.
Tanssi- ja rumpuesitys oli vauhdikas ja aidon oloinen. Kohokohtana esityksessä oli tietysti se, että tanssijat kävivät hakemassa yleisöstä esiintyjiä paritanssityyliseen hula tanssiin ja nähtiinhän siellä sitten yksi suomalainen jääpuikkokin lavalla tropiikin kuumien rytmien sykkeessä.
Trooppisen hulatanssin pyörteissäPalattuamme kämpille tai oikeammin Pirin kotiin (asuu lähellä majapaikkaamme), hän oli jo nukkumassa, mutta heti kun koputtelimme ovelle hän ponkaisi pystyyn käveli muitta mutkitta jääkaapille ja tarjosi meille kylmät huurteiset! Tämä ele siis ennen kuin olimme edes kynnystä ylittäneet!
Hänellä oli hienot albumit täynnä valokuvia, joita turistit olivat hänelle lähettäneet, hänen 30 vuotisen uransa aikana. Hänellä oli ollut ns. yhden miehen show, jossa hän oppetti mm. tulenteon taiat, ruuanlaiton saaren materiaaleja käyttäen ja tietysti kiipeämisen palmuun kookoksia hakemaan (hän kiipesi vielä 60 vuotiaana 100 jalkaan alle 10 sekunnissa). Hänellä ei ole ollut omaa kameraa, mutta turistien lähettämiä kuvia ja kiitoksia riitti. Saksalaisturistit olivat lähettäneet hänelle jopa DVD:n showsta jonka hän oli heille pitänyt. Nähtyämme sen ja hiukan neuvoja kyseltyämme olemme nyt saaneet pikakurssit selviytymiseen autiosaarella ilman mitään nykyaikaisia välineitä (tulenteko, ruuanlaitto, kookospuuhun kiipeäminen ja savumerkkien lähettäminen...) Aikamoista vieraanvaraisuutta!
Sitten vielä toisella kotimaisella:
Tro det eller ej, men flaskor är en eftertraktad vara på Rarotonga. I alla fall för det lokala ölbryggeriet Matutu då det gäller rena tomflaskor att tappa upp ölet på. Vi fick känna på det här i och med vårt besök till bryggeriet en sen eftermiddag.
Första dagen vi besökte bryggeriet fick vi en liten rundvandring och förklaring på verksamheten, som inte pågått längre än ett år vid det här laget. Eric, en av delägarna, visade oss runt i den lilla lokalen där de har kapacitet att brygga 1200 liter öl på en gång. Ägarna är infödda "Cook Islanders" som har en passion för öl och tack vare en släkting med ett prisbelönt bryggeri i Nya Zeeland kunnat starta upp mikrobryggeriet på paradisön (vi ska också besöka släktingens bryggeri - Tuatara Brewing - i närheten av Wellington i NZ). Eric förklarade att alla råvaror importeras, antingen från Nya Zeeland eller USA. Endast vattnet härstammar från Rarotonga och kommer liksom resten av dricksvattnet på ön från en av de många bäckar som rinner ner från de gröna bergssluttningarna. Bryggeriet exporterar inget av sitt öl, eftersom produktionen inte klarar av mer än vad som konsumeras lokalt.
Således är ön enda stället i världen där du kan dricka Matutu Mai (lager), Matutu Kiva (pale ale) eller deras speciella fatöl som smakar lite som en bitter ale. Och att dricka något annat än det lokala ölet medan man är på Rarotonga är ett stort misstag, ty alla tre sorter har karaktär och rik smak, till skillnad från Heineken som tycks vara populärt bland brittiska och tyska backpackers. Killarna på Matutu kan helt klart sin sak.
Provsmakning av Matutu fatölet på Trader Jack'sNaturligtvis innefattade vår gratis rundtur på Matutu Microbrewery ett litet smakprov på fatölet; direkt ur cisternen, ofiltrerat, kallt och absolut underbart efter en cykeltur runt ön.
Medan vi talade med Eric fick vi veta att vi för tillfället inte kunde köpa några av deras öl på flaska (Mai eller Kiva). Fastän ölet nog var bryggt och stod klart i stora cisterner i kylrummet, hade de inte kunnat tappa upp det på flaska ännu. Orsaken var att det bara kommer ETT fraktskepp med varor (allt från muttrar till livsmedel) från Nya Zeeland varje månad och emedan bryggeriets flaskor nog fanns ombord på skeppet som nyligen gått i hamn, skulle det ta en dag innan den ENA lastbilen skulle hinna med dem till bryggeriet (som ett litet företag får de vänta på alla större bolag med högre prioritet, t.ex. supermarkets).
Vi återvände följande dag, men blev underrättade att de svåråtkomliga flaskorna inte ännu levererats. Vi blev ombedda att pröva igen om två dagar samtidigt som vårt tålamod sporrades av ett fritt bjudet kyligt glas fatöl direkt ur cisternen. Det höll oss igång tills vi äntligen på tredje försöket belönades med möjligheten att köpa lager och pale ale ölen i splitternya flaskor, så färskt som flasköl bara kan bli. Underbart!
Som alla vet smakar öl bäst efter fysisk aktivitet, så medan man väntar att flaskorna med Matutu skall bli kalla i kylskåpet dit man lagt dem, kan man gå ut på "The Needle & Cross Island Walk". Vandringsleden startar i staden och slutar på andra sidan Rarotonga. Guideböckerna säger att den tar 4 timmar, men går man raskt går det betydligt snabbare. Vi hade dock lite svårigheter i att hitta stället där den egentliga stigen börjar. Vi trodde att vi hittat rätt, men efter att ha klivit upp på en bergsrygg blev det uppenbart att där inte gick någon vandringsled överhuvudtaget. Vi fortsatte dock mot bergets topp, genom täta buskage, över omkullfallna träd och under lågthängande grenar med stora gröna blad. Uppåt hela tiden. Efter en timmes klättring nådde vi toppen och kunde konstatera att den riktiga stigen var långt borta och att vi inte genom att gå rakt genom den frodiga växtligheten skulle kunna nå den. Från toppen såg vi nämligen ett landmärke på stigen som korsar ön. Detta är "The Needle" som är en kal bergsklippa som sticker rakt upp ur den gröna vegetationen med gråa hårda väggar. Nålspetsen ligger på strax över 400 meters höjd och vi upptäckte att bergstoppen som vi i Rambostil (dock utan machete) bestigit var nästan lika hög!
Uppe på fel bergstopp med "The Needle" inom synhåll i bakgrundenSist och slutligen kom vi på rätt vandringsled och passerade "The Needle". Toppen erövrade vi inte denna gång, för det såg lite riskabelt ut utan ordentlig klättringsutrustning. Dessutom började det småregna.
Av alla vandringsleden på ön görs det mest reklam om just denna på Rarotonga, men enligt oss är t.ex. leden upp till Te Manga (högsta berget) mycket bättre. Utsikten är bättre och stigen är mindre trampad och lerig. Det som "Cross Island Walk" har på plussidan är förstås nålspetsklippan och en vacker bäck som rinner söderut under den andra halvan av stigen. Det finns guider som går att hyra för en halvdag till "Cross Island Walk", men vi ser inte nödvändigheten av en. Att betala $55 per person för det skulle ha varit totalt bortkastade pengar - för vem som helst!! Lyckligtvis, anlitade vi inte till skillnad från våra ursprungliga planer en för vår vandring, även om vi gick fel i början :)
För att till slut sammanfatta vår 2 veckor långa vistelse på Rarotonga, låt oss säga att vi fick vår varma soliga sommar som vi inte haft i Finland (fast det var mycket molnigt och blåsigt), vi fick erfara hur det känns att ligga på stranden av en söderhavsö och simma i en lagun, vi såg den äkta lokala kulturen på nära håll, och vi klarade oss utan att bli solbrända. Lyckat!
Paradiset (?)Aere ra Rarotonga!
Posts
