Thermal wonderland

Yesterday evening I had my first kiwi barbeque experience. Matt invited me to his cousin's place for some BBQ food and to watch the rugby game between NZ's national team the All Blacks and the Wallabies (Australia). It was a pretty decent night, we even saw a live firework show which rivaled the best Vasa has to offer on New Year's Eve (Matt's cousin lives next to a racecourse where there was a big car competition). Since I've decided to have a vegetarian month (at the very least) and still have 1½ weeks to go, there was no BBQ meat on my plate. I really didn't mind as the steaks, chicken wings and kebabs looked quite black and burned to my eyes. I was happy with the feta-filled button mushrooms and kumara (sweet potatoe) slices I had brought and BBQed myself.

I offered some salmiakki-sweets from Finland to everyone to taste, but noone liked them. We have yet to meet the first person on this trip to like salmiakki either as a sweet or in liquid form (salmiakkikossu)! Guess it really is an acquired taste :)

But, I really wasn't going to go into more details of yesterday. Instead I'm briefly (at least I'll try to be brief) going to tell you a couple of things we did about 4 weeks ago after leaving the Coromandel Peninsula.

Heading south from the peninsula we stopped for one night in Tauranga (where I currently reside, you know) before continuing to Rotorua. A major reason for us coming to Rotorua at the time was the national championships in basketball for under 16-year-old teens. Giigan wanted to check the games out.

Backgammon and lots of toffee ice-cream in Tauranga

Rotorua lies in the middle of the North Island's volcanic plateau and there is still a lot of thermal activity in the area. The city lies by Lake Rotorua, which is a gigantic volcanic crater. Pools with either hot boiling water or bubbling mud are spread throughout the town and the surrounding countryside. There are hot springs, geysers and gas vents. Our travel books had warned us of the strong smell of sulphur (rotten eggs) prevailing in the area, but we think the remarks were exaggerated. Sure, from time to time the offensive smell reached our noses, but hardly constantly.

We ended up staying in Rotorua for more than a week. The absolute highlight was one of the first days when we went to the sports centre to watch a couple of basketball games, but soon found ourselves somewhere completely different.

After just 5 minutes of aimlessly wandering around the sports centre a grey-haired man in his 60s approached Giigan. His name was Brian and he turned out to be a nice fellow offering to show us around the hot pools by the lake just outside the sports centre. Before we even could say "cheesecake" we found ourselves outdoors, walking inside the fenced areas among the bubbling pools along with our "guide". Brian told us about the different kinds of pools and gas vents and showed the way where it was safe to walk. From there he offered to take us out in his car to look at some of the larger non-commercial hot pools and attractions that the locals visit and bath in. It was an unbelievable opportunity for us (all commercial thermal parks around Rotorua are rather expensive) so of course we accepted!

Our local guide and acquaintance Brian and Giigan by a boiling mud pool

We drove around 30 km north from Rotorua and visited a small hot lake by the Rainbow Mountain (so named because of the different colours of the stone on one of its cliff walls), a huge boiling mud pool and Cerosine Creek where some people were bathing and enjoying the warm flowing water. At the small car park next to Cerosine Creek thieves had broken into one of the cars just minutes before we arrived. A couple of guys stood there in their towels calling the police. Incidents like that are unfortunately rather common in NZ at places tourists visit, so you shouldn't leave any valuables in the car even if you'll be gone for just a few minutes! We were a bit stunned by this because Cerosine Creek was pretty remote and not a very well known tourist attraction (a couple of kms from the highway along a small unceiled road), but apparently the thieves are quite professional and know their business.

During the drive we learned that it was a hobby of Brian's to in his free time meet up with people from other places and show them around Rotorua - at no cost. He reminded us in some ways of Piri who we met on Rarotonga. Both were generous men who liked the company of new people like us.

Finally Brian took us to a secluded hot water stream with a small waterfall. There were no other people there and Brian told us that it's only locals who know about the spot. It was fantastic and perfect for a bath! Luckily Brian had brought several towels with him. We relaxed there in the warm pool beneath the waterfall for almost an hour, talking with Brian about NZ and Finland. He was very interested in learning about other countries and new customs and we had good discussions with him.

The beautiful hot stream with the waterfall

By the time we were back in Rotorua we had been gone for several hours. It is such a joy to meet people like Brian. People who may have had hard times in life (his wife had passed away in cancer a few years ago) but struggle on and remain positive and friendly beyond imagination towards life and other people. The world needs more of them.

Besides checking out the thermal activity around Rotorua you might want to see a Maori cultural show while in the town. We went on the Tamaki Maori Cultural Experience, which was a whole evening thing. We (and around 150 other tourists) were taken out to a reconstructed Maori pa village. There we saw a good Maori cultural show and had a traditional hangi dinner. Hangi is a Maori feast where the food has been prepared in the traditional earth-oven (called umu) way of the Maori people. Basically it's very similar to rövargrop/rosvokuoppa back home in Scandinavia. We are, however, not quite sure if everything that was claimed to have been prepared in the earth-oven actually had been. The amount of food necessary for all of us would have been very tedious to cook for 5 hours in an earth-oven and besides, few of the buffet dishes had any special "earth-oven" taste to them.

A frightened JBB next to a fearsome Maori warrior

While the main courses were just barely OK, the desserts were excellent. Steam pudding with lovely custard and traditional pavlova. Pavlova is an interesting cake popular in NZ and Australia. It's made up of a thick meringue base, topped with lashings of cream and kiwi fruit slices. An absolute bliss!

Dammit, shouldn't have mentioned pavlova! Now I feel like having something sweet...

We felt that although the Maori cultural show was good and the food acceptable, the whole package was not worth the hefty price of $80 per person. Luckily we didn't pay a cent for the evening! Apparently there must have been some kind of confusion about our payment, since at no point were we asked to slam a credit card or cash in front of anyone. And this time we, eeh, didn't feel the need to be completely honest travelers, but decided to go with the flow instead :)

MORE PICTURES from Tauranga and Rotorua are available here!

Första veckan i Mt Maunganui

I feel like writing in Swedish today (unfortunately for some I'm sorry), but MORE PICTURES are available here for all to enjoy (with English captions). Giigan has been down in Taupo for a couple of days now. The family whose farm he will be working on starting Monday will pick him up today.

Jag har nu varit i staden Tauranga i Bay of Plenty sedan måndagen. På måndag kväll kollade jag på en lägenhet i stadsdelen Mount Maunganui som ligger 20 minuters bussfärd från Tauranga centrum. Hyran var inte omöjlig, läget utmärkt och det var inga problem för hyresvärden att jag bara stannar här i 3 månader, så jag bestämde mig för att ta den. På tisdag flyttade jag in.

Huset där jag bor i Mt Maunganui

Eftersom här inte finns just några höghus (det är inte kiwi-sättet att bo) så var det föga överraskande att rummet jag hyr finns i ett litet egnahemshus. Jag delar huset med en "flatmate" som äger hälften av huset. Han heter Matt, är 26 år och jobbar på en firma som gör trafikmärken. Han tycks vara frälst i idrott. Han är riktigt trevlig och vi kommer bra överens. Tillsammans delar vi på kök, vardagsrum, TV-rum, badrum och en terass där det brukar grillas om somrarna. Matt idrottar inte bara mycket själv, utan kollar också en hel del idrott på TV, så TV-rummet är utrustat med en stor flatscreen och bekväm soffa. Det som dock fattas är internet, vilket ställer till med små problem. Jag är beroende av ett nätcafé i centrum av Mt Maunganui (15 min promenad) för att komma online, vilket betyder att min nättillgång är ganska begränsad. Men jag ska se vad som kan göras åt det.

Mitt rum är inte stort, men det behöver det heller inte vara. Hittills har jag sovit i min sovsäck på en luftmadrass jag lånar av Matt, men jag håller på och försöker fixa en begagnad säng. Några möbler blir det inte frågan om att skaffa för så kort tid. Jag trivs i huset, det är hemtrevligt. Kvarteret är lugnt och det har varit skönt att för första gången på nästan 50 dagar sova utan öronproppar! Den enda andra grejen som jag har att klaga på förutom internet är att det om kvällarna, nätterna och morgnarna är lite kyligt i huset (insulering känner de inte till här). Som tur är sovsäckarna som vi köpte i Californien varma.

Mitt jobb hos Greenpeace började på tisdag. Då var det utbildningsdag. I åtta timmar proppades vi tre nya anställda fulla med information om Greenpeace och dess kampanjer. Det var överväldigande! Vi tränade också på själva fundraising delen (på varandra och utbildaren), och jag måste säga att jag var lite modfälld efter den dagen för det gick inte så värst bra. Främst berodde det på att det under dagen kommit så många nya saker att inta, allt på engelska, och fastän jag är rätt bra på engelska så var de här grejerna ändå ganska svåra. Som fundraiser måste man kunna föra en intelligent, intensiv, interaktiv diskussion (eller monolog i vissa fall) som skall väcka känslor hos åhöraren. Jag behövde tid att processera allting och lära mig repliker och argument.

Onsdagen var observationsdag. Jag hängde med teamet som går från dörr till dörr och knackar på och stod bredvid då vår utbildare gjorde jobbet. Jag lärde mig mycket. Fastän jag flera år sedan gjort street-versionen av samma jobb för UNICEF i Helsingfors, är det helt annorlunda på engelska än finska. Mot kvällen lät utbildaren mig pröva på själv. Efter några hus började det gå bättre och bättre, och från sista huset för kvällen lyckades jag "värva" en 50-årig maori! Det gav mig mycket mer självförtroende och en bekräftelse att jag kan göra det här jobbet i det här landet.

"The Greenpeace Man" som en liten flicka kallade mig häromdagen

Torsdag och fredag har jag jobbat fulla dagar. På torsdag kändes det till en början igen lite trögt, men det blev bättre och på fredag hade jag stor fiskelycka. Bäst av alla i vårt lilla team på 4 personer! Jobbet är just så tufft som jag visste att det skulle vara. Vi jobbar från kl. 14 till 21 och igår var jag helt slut då jag kom hem. Det var inte mycket annat än en matbit, lite TV-tittande och bokläsning som gällde innan tidig sängdags. Just nu tror jag nog att jobbet skall gå i 3 månader. Visst, det kommer dagar då det går sämre, men de jämnas i slutändan ut av de bättre dagarna.

I och med jobbet har jag också (oundvikligen) blivit mer varse om all skit i världen som Greenpeace bekämpar. Det mesta av det är inga nya grejer, utan sånt som jag nog har vetat om, men nu är det mera "in my face" och omöjligt att vända kinden till. Miljöbrotten som pågår är inte bara upprörande, utan till och med vämjeliga. Sanningen är den (och jag har ingalunda blivit hjärntvättad av de gröna nissarna, haha!), att den här planeten är i seriöst trubbel och vi står vid vägskälet som avgör hur det kommer att gå. Nå, jag ska inte skriva mer "propaganda" här, utan bara säga att jobbet känns betydelsefullt och att jag kan framföra Greenpeace's budskap med passion, inte för att min lön beror på det, utan för att jag tror på vad organisationen gör. "You can make a difference"!

Jag är egentligen glad att jag inte hamnade på gatan som fundraiser utan utbildaren satte mig i door to door teamet. Vi jobbar inte bara i Tauranga utan kör också ut till städer i närtrakten, så jag får se en hel del av NZ som jag annars inte skulle se. Dessutom träffar jag en massa intressanta människor. Vissa är naturligtvis idioter och bryr sig inte ett dyft om miljön eller Greenpeace och kan vara lite otrevliga, men majoriteten är ändå vänliga. Och emellanåt möter man de där guldkornen. På fredag mötte jag t.ex. en 96 årig stålfarfar som såg 20 år yngre ut och var skarp som en kökskniv i knoppen (jag frågade vad hans hemlighet var). Han bjöd in mig på te och småbröd medan jag berättade om japanernas grymma valjakt och de sista uråldriga skogarna som håller på och jämnas till marken. En av hans vänner, en 80-årig pratsam kvinna, kom på besök och det slutade med att jag övertalade dem båda att stöda "the environmental movement"! Det är såna människor som gör det här jobbet än mer belönande. Jag skulle nästan nog hellre ha ett jobb som är lite stadigare och säkrare i det långa loppet (i slutändan måste resultat produceras som fundraiser), men jag får helt enkelt se till att ge järnet. Det här jobbet är ändå mer utmanande och givande för mig själv än många av alternativen.

Vi jobbar inte på helger, så igår (lördag) hade jag en chans att bekanta mig lite närmare med stadsdelen Mount Maunganui där jag bor. Jag har bara 5 minuters promenad till stranden, och vilken strand det sen är! Den sträcker sig flera kilometer och har ypperliga vågor för surfning. Det finns en surfskola här så jag ska se om jag skulle passa på att gå en kurs under sommaren som närmar sig. I väst slutar stranden i en jättelik bergsklippa som gett stadsdelen dess namn. Till dess fot tar det 20 minuter att promenera hemifrån. Vädret var för omväxlingens skull helt okej så jag klev upp på det 232 meter höga berget. Från dess topp hade jag en underbar utsikt över hela Tauranga trakten med dess många vikar och öar.

Min hemort de följande 3 månaderna sedd från toppen av Mount Maunganui

Eftersom jag har vardagsmorgnarna och -förmiddagarna lediga, tänker jag börja gå på gym och gå på länk på stranden. Det finns också flera golfklubbar i närheten. Tid är plötsligt något jag har väldigt mycket av och att ägna den åt idrott känns som det rätta (och att kolla lite på Food Television kanalen på SKYTV, det är intressant och lärorikt).

Nästa bloginlägg blir antagligen några ord om vad vi gjorde under vår tid i staden Rotorua, men sen fortsätter jag och berättar om hur livet här i Mt Maunganui riktigt ter sig. Allt är fortfarande så nytt att det är lite svårt att säga bu eller bä.