Första veckan i Mt Maunganui

I feel like writing in Swedish today (unfortunately for some I'm sorry), but MORE PICTURES are available here for all to enjoy (with English captions). Giigan has been down in Taupo for a couple of days now. The family whose farm he will be working on starting Monday will pick him up today.

Jag har nu varit i staden Tauranga i Bay of Plenty sedan måndagen. På måndag kväll kollade jag på en lägenhet i stadsdelen Mount Maunganui som ligger 20 minuters bussfärd från Tauranga centrum. Hyran var inte omöjlig, läget utmärkt och det var inga problem för hyresvärden att jag bara stannar här i 3 månader, så jag bestämde mig för att ta den. På tisdag flyttade jag in.

Huset där jag bor i Mt Maunganui

Eftersom här inte finns just några höghus (det är inte kiwi-sättet att bo) så var det föga överraskande att rummet jag hyr finns i ett litet egnahemshus. Jag delar huset med en "flatmate" som äger hälften av huset. Han heter Matt, är 26 år och jobbar på en firma som gör trafikmärken. Han tycks vara frälst i idrott. Han är riktigt trevlig och vi kommer bra överens. Tillsammans delar vi på kök, vardagsrum, TV-rum, badrum och en terass där det brukar grillas om somrarna. Matt idrottar inte bara mycket själv, utan kollar också en hel del idrott på TV, så TV-rummet är utrustat med en stor flatscreen och bekväm soffa. Det som dock fattas är internet, vilket ställer till med små problem. Jag är beroende av ett nätcafé i centrum av Mt Maunganui (15 min promenad) för att komma online, vilket betyder att min nättillgång är ganska begränsad. Men jag ska se vad som kan göras åt det.

Mitt rum är inte stort, men det behöver det heller inte vara. Hittills har jag sovit i min sovsäck på en luftmadrass jag lånar av Matt, men jag håller på och försöker fixa en begagnad säng. Några möbler blir det inte frågan om att skaffa för så kort tid. Jag trivs i huset, det är hemtrevligt. Kvarteret är lugnt och det har varit skönt att för första gången på nästan 50 dagar sova utan öronproppar! Den enda andra grejen som jag har att klaga på förutom internet är att det om kvällarna, nätterna och morgnarna är lite kyligt i huset (insulering känner de inte till här). Som tur är sovsäckarna som vi köpte i Californien varma.

Mitt jobb hos Greenpeace började på tisdag. Då var det utbildningsdag. I åtta timmar proppades vi tre nya anställda fulla med information om Greenpeace och dess kampanjer. Det var överväldigande! Vi tränade också på själva fundraising delen (på varandra och utbildaren), och jag måste säga att jag var lite modfälld efter den dagen för det gick inte så värst bra. Främst berodde det på att det under dagen kommit så många nya saker att inta, allt på engelska, och fastän jag är rätt bra på engelska så var de här grejerna ändå ganska svåra. Som fundraiser måste man kunna föra en intelligent, intensiv, interaktiv diskussion (eller monolog i vissa fall) som skall väcka känslor hos åhöraren. Jag behövde tid att processera allting och lära mig repliker och argument.

Onsdagen var observationsdag. Jag hängde med teamet som går från dörr till dörr och knackar på och stod bredvid då vår utbildare gjorde jobbet. Jag lärde mig mycket. Fastän jag flera år sedan gjort street-versionen av samma jobb för UNICEF i Helsingfors, är det helt annorlunda på engelska än finska. Mot kvällen lät utbildaren mig pröva på själv. Efter några hus började det gå bättre och bättre, och från sista huset för kvällen lyckades jag "värva" en 50-årig maori! Det gav mig mycket mer självförtroende och en bekräftelse att jag kan göra det här jobbet i det här landet.

"The Greenpeace Man" som en liten flicka kallade mig häromdagen

Torsdag och fredag har jag jobbat fulla dagar. På torsdag kändes det till en början igen lite trögt, men det blev bättre och på fredag hade jag stor fiskelycka. Bäst av alla i vårt lilla team på 4 personer! Jobbet är just så tufft som jag visste att det skulle vara. Vi jobbar från kl. 14 till 21 och igår var jag helt slut då jag kom hem. Det var inte mycket annat än en matbit, lite TV-tittande och bokläsning som gällde innan tidig sängdags. Just nu tror jag nog att jobbet skall gå i 3 månader. Visst, det kommer dagar då det går sämre, men de jämnas i slutändan ut av de bättre dagarna.

I och med jobbet har jag också (oundvikligen) blivit mer varse om all skit i världen som Greenpeace bekämpar. Det mesta av det är inga nya grejer, utan sånt som jag nog har vetat om, men nu är det mera "in my face" och omöjligt att vända kinden till. Miljöbrotten som pågår är inte bara upprörande, utan till och med vämjeliga. Sanningen är den (och jag har ingalunda blivit hjärntvättad av de gröna nissarna, haha!), att den här planeten är i seriöst trubbel och vi står vid vägskälet som avgör hur det kommer att gå. Nå, jag ska inte skriva mer "propaganda" här, utan bara säga att jobbet känns betydelsefullt och att jag kan framföra Greenpeace's budskap med passion, inte för att min lön beror på det, utan för att jag tror på vad organisationen gör. "You can make a difference"!

Jag är egentligen glad att jag inte hamnade på gatan som fundraiser utan utbildaren satte mig i door to door teamet. Vi jobbar inte bara i Tauranga utan kör också ut till städer i närtrakten, så jag får se en hel del av NZ som jag annars inte skulle se. Dessutom träffar jag en massa intressanta människor. Vissa är naturligtvis idioter och bryr sig inte ett dyft om miljön eller Greenpeace och kan vara lite otrevliga, men majoriteten är ändå vänliga. Och emellanåt möter man de där guldkornen. På fredag mötte jag t.ex. en 96 årig stålfarfar som såg 20 år yngre ut och var skarp som en kökskniv i knoppen (jag frågade vad hans hemlighet var). Han bjöd in mig på te och småbröd medan jag berättade om japanernas grymma valjakt och de sista uråldriga skogarna som håller på och jämnas till marken. En av hans vänner, en 80-årig pratsam kvinna, kom på besök och det slutade med att jag övertalade dem båda att stöda "the environmental movement"! Det är såna människor som gör det här jobbet än mer belönande. Jag skulle nästan nog hellre ha ett jobb som är lite stadigare och säkrare i det långa loppet (i slutändan måste resultat produceras som fundraiser), men jag får helt enkelt se till att ge järnet. Det här jobbet är ändå mer utmanande och givande för mig själv än många av alternativen.

Vi jobbar inte på helger, så igår (lördag) hade jag en chans att bekanta mig lite närmare med stadsdelen Mount Maunganui där jag bor. Jag har bara 5 minuters promenad till stranden, och vilken strand det sen är! Den sträcker sig flera kilometer och har ypperliga vågor för surfning. Det finns en surfskola här så jag ska se om jag skulle passa på att gå en kurs under sommaren som närmar sig. I väst slutar stranden i en jättelik bergsklippa som gett stadsdelen dess namn. Till dess fot tar det 20 minuter att promenera hemifrån. Vädret var för omväxlingens skull helt okej så jag klev upp på det 232 meter höga berget. Från dess topp hade jag en underbar utsikt över hela Tauranga trakten med dess många vikar och öar.

Min hemort de följande 3 månaderna sedd från toppen av Mount Maunganui

Eftersom jag har vardagsmorgnarna och -förmiddagarna lediga, tänker jag börja gå på gym och gå på länk på stranden. Det finns också flera golfklubbar i närheten. Tid är plötsligt något jag har väldigt mycket av och att ägna den åt idrott känns som det rätta (och att kolla lite på Food Television kanalen på SKYTV, det är intressant och lärorikt).

Nästa bloginlägg blir antagligen några ord om vad vi gjorde under vår tid i staden Rotorua, men sen fortsätter jag och berättar om hur livet här i Mt Maunganui riktigt ter sig. Allt är fortfarande så nytt att det är lite svårt att säga bu eller bä.