Kepler Track

Te Anau is not only the gateway to Milford Sound, but also an excellent base for a number of walks in the Fiordland region. One of them is the fairly easy and highly accessible Kepler Track, which is one of New Zealand's "Great Walks". It's a circular track starting from and ending at the Lake Te Anau Control Gates about 5 km from the town centre. The track is 60 km long (one of the longest) and takes 4 days to finish. Nights are slept in the three huts along the way. The walk offers spectacular scenery in the Fiordland National Park, ranging from alpine tundra to beech forests and lake views.

At the Control Gates by Lake Te Anau, ready for the four day walk.

Giigan and I walked the track between Thursday 19 Feb and Sunday 22 Feb. The rest of this blog post will be in Swedish with diary excerpts written on the walk (I need to keep my Swedish alive), but as always, the picture captions in the gallery are in English.

Kursivtext är utdrag ur dagboken, ibland något editerat.

Dag 1 - torsdag 19.2.2009: Första dagen på Kepler Track i Fiordland lider mot sitt slut. Vi övernattar i Luxmore Hut på sluttningen av Mt Luxmore. Idag har vi tillryggalagt den tyngsta biten av denna fyra dagars "Great Walk" (60 km in alles). Från Te Anau på 250 meters höjd har vi stigit över trädgränsen till molnens rike på 1085 meter. Imorgon stiger vi ännu lite högre, men i huvudsak börjar det bära av neråt härifrån framåt. Hittills har vandringen varit ypperlig. En spännande bonus väntade oss här vid alpstugan; i närheten finns en 2 km djup grotta, som vi utforskade en god bit. [...] Vi har nu snart varit 4 veckor på resande fot igen och visst har det varit skönt att bara ha semester. Paradoxalt nog, känns det nu som att det vore tungt att söka efter ett nytt jobb och börja arbeta nånstans, samtidigt som det vore skönt att lugna ner nånstans och inte ständigt behöva fundera var vi ska övernatta till näst eller vilka ställen som ska besökas. Jag saknar med andra ord rutiner igen. [...]

Uppe på ca 1000 meters höjd på slutrakan av den första etappen.

Första vandringsdagen började med en 1½ timmes lätt promenad längs stranden av Lake Te Anau. Vädret var fantastiskt hela dagen och till och med lite för hett under den 3 timmar långa branta klättringen upp till den första övernattningsstugan. Eftersom vi var framme redan tidigt på eftermiddagen hade vi god tid på oss att utforska grottan som fanns i närheten. Med pannlamporna på oss spenderade vi säkerligen en timme i jordens mörka inre, men trots det kom vi inte ner till bottnen (det ska finnas en skylt där). Tunneln var på många ställen mycket smal, trång och svårframkomlig, vilket saktade ner farten mycket. Det var kallt och fuktigt, men magpirrande spännande att söka sig allt djupare.

Efter grottans mynning som syns här smalnade tunneln av betydligt.

Säsongstid (oktober till april) finns det gasspisar i stugorna, rinnande kallt vatten, spol-WC, elektrisk belysning och ved för uppvärmning. Vintertid saknas dessa. Enkla våningssängar med madrasser finns året om. Säsongstid är stugorna också bemannade av parkvaktare. Allt detta betyder att alla förnödenheter man behöver under vandringen måste var och en bära med sig själv. I huvudsak betyder detta mat, bestick, assietter och kokredskap. Allt skräp man producerar ska naturligtvis också bäras bort av en själv (det är trots allt en nationalpark man vandrar igenom).

Våra dunsovsäckar visade sig mycket funktionerande också under de kalla nätterna (ingen uppvärmning förutom i matsalarna).

Dag 2 - fredag 20.2.2009: Surrealistiskt. Det var känslan jag fick idag då jag tänkte på att jag om några dagar varit på resande fot i ett halvt år. Det är en lång tid. Det är nästan skrämmande hur snabbt det gått. Känns som om det bara var igår då jag stod i dörröppningen i Esbo; stod på Vasa tågstation; promenerade längs Lervägen i Solf; och festade på lokalen i Solf. [...] Bodde jag faktiskt 3 månader i Mt Maunganui? Hade jag jobb, eget rum och egen säng? Det känns som en dröm. Otroligt att det hände. Och när jag tänker på tiden på det sättet, så har det också varit en lång tid borta från alla nära och kära. [...] Kanske det var dagens hårda regn och den långa vandringen över alpterräng som fick mig att kontemplera detta.

Dag två av vandringen kunde ha gett oss fantastiska alputsikter, men tyvärr var vädermannen inte på vår sida idag. Största delen av tiden vandrade vi inne i ett regnande, grått moln. Visst var det enastående i sig, men eftersom det också kommer att regna imorgon och övermorgon betyder det att hela vandringen förvandlats till ett mycket blött äventyr. Trots vår goda utrustning är våra kläder våta inte bara pga svett, eftersom vi ju vandrar 4 timmar per dag och måste utstå elementen utan annat skydd än det vi bär på oss. Men jag klagar inte (ännu!). Det här är Fiordland; det är meningen att det ska regna mycket. Det är vad Giigan ville ha minst en dag på vandringen. [...] Nu släcktes de automatiska lamporna i stugan (klockan är 22) och jag ids inte slösa batterierna i pannlampan på att sitta här längre (sällskapsrummet/matsalen). Dags att gå till sängs!

På grund av att vi lämnade Luxmore stugan väldigt sent under dag 2 och därmed anlände bland de sista till följande stuga - Iris Burn Hut - fick vi inte våra våta kläder ordentligt upphängda intill kaminen där. Det hjälpte inte heller att de andra vandrarna från varierande nationaliteter inte vaktade elden särskilt bra, till följd att den var svag och dog ett antal gånger. Följdaktligen var våra kläder fuktiga ännu nästa morgon. Vi hade dock bestämt oss för att inte upprepa vårt misstag (speciellt med tanke på att det inte lovats något uppehåll i regnet), så vi stack iväg tidigt den tredje dagen för att kunna erövra kaminen i Moturau stugan inför den sista övernattningen.

Moturau Hut, dag 3.

Dag 3 - lördag 21.2.2009: Det är märkvärdigt hur oändligt långt 16 km känns då man trampar genom skog och mark. Regnet öste ner idag också, och det bidrog till att göra marschen till en tunnel utan slut. När man går mellan de gamla mossbeklädda trädstammarna och endast emellanåt ser något landmärke längre bort än några hundra meter, förlorar tiden sin betydelse. Det känns som om man gått i en evighet och att man redan borde vara framme. Vad som i själva verket bara varit 10 minuter verkar som om en hel timme måste ha flutit förbi.

I en sådan skog som vi vandrade genom idag har ingen bråttom.

När vi efter 3½ timme nådde dagens lägerplats - stugan Moturau Hut intill Lake Manapouri - var vi glada åt att vi varit bland de första som lämnat Iris Burn Hut på morgonen, för det betydde att det inte var många andra framme ännu och vi kunde börja torka våra kläder i lugn och ro. Det kändes som gamla armétider att efter en lång marsch i blötan sätta upp eld i kaminen och lägga kläderna och ryka så nära som möjligt. Vi fick t.o.m. den gamla tjocka Klondyke-järnburken att lysa mansikka. Så eldar finnar! Och ikväll har kläder faktiskt blivit torra till skillnad från förra kvällen fast det då också "eldades" i kaminen.

Till en början var det knepigt att få igång elden pga fuktig ved, men sen till slut fick vi nog kaminen att rodna!

De senaste 8 timmarna har jag faktiskt inte gjort något speciellt, förutom att snabbt koka mat (nudlar och bönor), huggit ved och vaktat elden. Det har varit riktigt gemytligt.

Imorgon har vi vandringens sista etapp framför oss. 16 km genom platt skogsterräng längs en bäck. Mera regn har lovats, men det kvittar. Vandringen har inte varit nära på ens utmanande, fast lite sjuka är vi nog här och var. Axlarna är spända av att bära den tunga rinkan (vi har en rinka och en ryggsäck och turas om) och mitt vänstra knä har värkt efter gårdagens långa branta nedförsbacke. Annars är benen i gott skick, fast lite känner jag naturligtvis av att vi gått i snitt 15 km per dag de senaste tre dagarna.

På slutrakan, dag 4.

Känslan var fantastisk efter att ha fullbordat hela vandringen på söndagen. Det regnade inte ens sista dagen, men det var mulet och vatten från skogens träd droppade på oss. På kvällen gottade vi oss med god mat, goda Tuatara öl och plättar vid vårt härbärge: Rainbow Downs Barnyard Backpackers. Kepler Track var en fin upplevelse som vi kan rekommendera åt alla som gillar vandringar. Det finns inte många saker som är bättre än att komma bort från civilisationens bekvämlighet i några dagar och låta naturens frid fylla sinnet.

MORE PICTURES from the walk are available in the picture gallery here, and a VIDEO CLIP is available on youtube here.